Ett uppvaknande

Spelmöte 12

Del 1 – ett hus på landet

Rollfigurerna föll genom en virvelvind i ett kompakt mörker. Medan de föll dök minnesbilder från livet upp i deras tankar. Till sist utkristalliserade sig var sin minnesbild tydligare än de andra.
Amanda var ensam hemma. Det ringde på dörren. Egentligen fick hon inte lov att öppna, men i titthålet såg hon att det var en väldigt snygg kille, så hon gjorde det hon inte fick och öppnade dörren. Genast stack killen en kniv i magen på henne.
Jessie var på väg hem från krogen. Han var väldigt, väldigt full, så när en bil stannade och erbjöd honom skjuts tvekade han inte att klättra in. Strax noterade han att någon satt en spruta i armen på honom.
Walter och Lupe träffade varandra utanför en lagerlokal. Deras respektive undersökningar av det märkliga mordet hade tydligen lett dem båda dit. Lite förbryllade över det öppnade de ändå dörren och möttes av en välklädd man som höll upp en silvermedaljong som fångade deras intresse. Strax upptäckte de sprutor i armarna, de också, och föll ihop. ”Curare” förklarade den välklädde mannen. ”Förlamning, paralysering, döden – men du är vid medvetadande hela tiden.”

De fyra slutade falla och befann sig i ett livlöst landskap. Det var en stor slätt med grågult torrt gräs. Himlen var grå, fast utan moln. Iris var också där, fast avsvimmad på marken. Åsynen av rollfigurerna själva stack ut genom att de var klarare än omgivningen. Det enda som stack ut från de oändliga slätterna var något som stack upp ur marken långt bort – kanske ett träd eller en pelare. Rollfigurerna plockade upp Iris och började gå mot detta. Där de gick krasades gräset sönder och blev till damm.
Efter en stund upptäckte de en skugglik varelse som följde efter dem. Walter tog en titt på den med sin speciella syn och upptäckte att varelsen såg människorna som fyrbåkar som drog den till sig. Lyckligtvis var den inte så snabb, så den kom inte ikapp så länge de gick. Däremot dök det upp fler och fler varelser hela tiden. De var olika stora, men de flesta hade oproportionerligt stora klor.
Plötsligt var de framme vid riktmärket de följt. Det visade sig vara ett välbärgat boningshus i 1800-talsstil. Utanför fanns ett lusthus och en rabatt. Bredvid huset rann en å med en brygga från tomten. Huset såg ut att vara både ett hus och skuggan av ett hus, och konturerna stämde inte alltid med varandra.
Nu var det ganska många skuggvarelser som närmade sig, så rollfigurerna bestämde sig för att chansa på att huset kunde ge någon form av skydd och gick in genom dörren.

”Hallå? Någon hemma?” ropade Walter och fick inget svar. De bestämde sig för att undersöka vad som fanns i huset. Vid varje sida av ytterdörren fanns en symbol målad på väggen, och färgen stod liksom ut från allt annat de kunde se. Även invändigt verkade huset komma från början på 1800-talet och tillhöra en välbärgad man. De hittade mynt och kläder som vittnade om detta. Belysningen kom från levande ljus och fotogenlyktor i de olika rummen, men de hittade inga människor. Här och var fanns det tecken på aktiviteter, som ett laboratorium där en vit vätska fortfarande kokade.
Jessie mötte en av skuggvarelserna i ett badrum. Tråkigt nog hade gruppen delat upp sig då, så han fick fly från den ensam. Walter hörde något och tittade med sin särskilda syn, och såg Jessie hugga huvudet av en skuggvarelse med ett svärd. Därmed tänkte inte Walter mer på det. Jessie sprang genom korridorer och trappor och hamnade till sist i ett förråd. Där fanns ett paraplyställ med några svärd i. Jessie tog ett som hade tecken inristade på bladet. Skuggvarelsen kom in genom dörren utan att öppna den, och Jessie anföll. Svärdet skadade varelsen. Varelsen högg tillbaka med sina klor som gick rakt genom Jessie och verkade dra med sig en skugga ut ur hans kropp. Efter några svärdshugg upplöstes skuggan i intet, men Jessie kände sig väldigt medtagen.
Mobilerna hade förstås ingen täckning, men Amanda hackade dem så att de kunde kommunicera lokalt åtminstone.
Här och var hittade rollfigurerna en nyckel och anteckningar från husets ägare, som lät dem pussla ihop vad som hänt. Skyddssymbolerna vid ytterdörren var en variant av ”livets träd” från kabbala. Husets ägare hade tagit sig från jorden till den här världen på något sätt, och här hittat en kopia av sitt hus på jorden. Han hade använt det som bas när han utforskat den här världen. Efter ett tag hade en ”kerubim” börjat hindra honom från att lämna huset, men han hade en artefakt som kunde driva bort kerubimen. Mannen hade till sist börjat tvivla på om detta var hans riktiga hus, för i barnkammaren fanns något konstigt.
Artefakten som nämndes förvarades i ett kassaskåp som Amanda redan hade öppnat. Där fanns en pinne av ben, inristad med okända tecken. Under tiden blev Amanda och Lupe också angripna av skuggvarelser, och skuggorna blev större och fler hela tiden.

Något som liknade ett åskväder närmade sig från horisonten, och när det var över huset visade sig en jättelik varelse flygande över huset. Varelsen hade fyra vingar – två att flyga med och två att skyla kroppen med – och fyra huvuden – människa, lejon, örn och tjur. Detta var förmodligen vad anteckningarna kallade en ”kerubim”. Kerubimen tittade på rollfigurerna och verkade inte gilla att de var där. Från ett av huvudena sköt det ut eld. Tryckvågen från elden rasade mittendelen av huset och tände eld på den. Delarna av huset som inte brann började förvandlas och skicka ut tentakler och munnar.
Alla utom Walter fick panik och försökte fly ut ur huset. Amanda och Lupe stod lämpligt nära ett fönster på bottenvåningen och använde det. Walter trodde att lösningen på problemet kunde finnas i barnkammaren. Tyvärr hade ingen hittat någon barnkammare, så han använde sin särskilda syn för att lokalisera den.
Under tiden hade Amanda kommit på hur hon skulle använda artefakten mot kerubimen. I artefakten fanns ett främmande väsen, och när Amanda sade dess namn sköt pinnen ut ett mörker som drev undan kerubimen. När den försvann dämpades branden i huset lite och spreds inte lika snabbt längre.
Dörren till barnkammaren var på andra sidan det stora brinnande hålet i mitten av huset. Walter hoppade över detta men kom inte ända fram utan blev hängande på tröskeln. Jessie hoppade efter och kunde sedan hjälpa Walter. Barnkammaren brann. Walter letade efter något speciellt. Jessie försökte hugga hål på väggen så att de kunde ta sig ut den vägen.

Lupe som var utanför huset fick syn på en båt som lagt till vid bryggan i ån. I båten stod en färjkarl klädd i en kåpa som täckte huvudet och skuggade ansiktet. Lupe gick dit.
”Jag kan ta er dit ni hör hemma om ni vill.” sa färjkarlen. ”Bara ni har rätt betalning till mig.”
”Visst, jag ska bara hämta de andra” sa Lupe. Hon hade hämtat sig lite och bestämde sig för att få ut Walter och Jessie ur huset.
Under tiden hade Walter hittat en lucka i golvet, som täcktes av en matta som Jessie stått på. När de öppnade luckan och hoppade ner hamnade de i en grotta. På en av grottväggarna fanns en slät svart yta. Ytan öppnades för dem. Där inne låg en livlös mager man på marken, klädd i kläder från 1800-talet och med tentakler runt kroppen. Tentaklerna kom från en varelse som satt på en stor stenfåtölj. Mannen kramade en bok. Walter tog en titt med sin särskilda syn, och förstod att varelsen på stentronen också var själva huset och grottan de var i. Varelsen hade antagit den formen för att locka till sig mannen när han först kom till den här världen. Nu levde varelsen på mannens livskraft, men den var snart slut.
Vid det här laget hade Lupe tagit sig hit också, och tillsammans med svärd och dolk med mystiska tecken på och sina pistoler lyckades de skära loss mannen och ta honom med sig. Däremot fick de inte med sig hans bok.
Varelsen blev arg och sköt ut tentakler och munnar från alla håll. Amanda dök upp och skvätte ut hela flaskan med den den vita vätskan från laboratoriet, och på så sätt skapa en gång med lite mindre tentakler i. Med nöd och näppe lyckades de hugga och skjuta sig ut och stod sedan i trädgården utanför huset. Nere vid bryggan låg båten med färjkarlen kvar.

Del 2 – att resa med Karonline

”När vi föll genom mörkret innan vi landade här – fick ni också en massa minnesbilder då?” frågade Lupe när de hämtat andan. De andra nickade.
”Vad var det sista ni såg?” frågade hon. ”Jag undrar om det kan ha varit det som hände precis innan vi hamnade i banken. Att vi dog eller nästan dog och att de förde oss dit efter det.” De andra tänkte efter. Det kunde stämma.
Färjkarlen nämndes i anteckningarna de fått med sig från huset. Han hade erbjudit husets ägare att få åka ”dit han hör hemma” i utbyte mot en nyckel. Husägaren var dock osäker på om färjkarlen hade samma uppfattning om var han hörde hemma. Hur som helst hade rollfigurerna inte så många alternativ, utan valde att ge nyckeln de hittat i huset till färjkarlen, och ge sig iväg med hans båt.

Genast befann sig båten på land, i ett skogsbryn. Åt ena hållet sträckte sig de grå slätterna ut sig, åt andra hållet en djup och mörk skog med höga träd. En stig ledde in i skogen.
”Vad gör vi här?” frågade Lupe.
”Detta är den andra etappen. Ni har oavslutade affärer här. Åt det hållet.” sa färjkarlen och pekade in i skogen.
”Hur många etapper är det?”
”Tre.”
Rollfigurerna suckade, tog med sig den avsvimmade Iris och gick iväg genom skogen. Växtligheten såg ut ungefär som på slätten, men här och var fanns en blomma med sluten knopp. Jessie plockade en, och genast slog den ut. Den hade benvita blad och mitten av den såg ut som en dödskalle. I skogen fanns också ett rostigt bilvrak och en skylt som verkade höra hemma på Summerton zoo. Det fanns massor av stigar som korsade varandra, så det var svårt att hålla kursen.

Plötsligt hördes ett tjut från himlen, och kerubimen visade sig igen. Alla försökte gömma sig bland träden, men med sina fyra huvuden upptäckte den utan problem Walter. Kerubimen sköt ut en brinnande tryckvåg som svedde Walter. Elden skapade också en gata mellan träden. Amanda använde benpinnen igen och drev iväg kerubimen. Den försvann inte helt, men höll avstånd nu. Genom gatan kunde de långt bort se en kulle med bekant profil. Det var kullen i mitten av Summerton zoo. Längst upp på kullen fanns dock en byggnad som de inte sett förut.
Försiktigt tog de sig närmare kullen. När de kom fram till skogsbrynet närmast kunde se att byggnaden på toppen såg ut som ett fallfärdigt grekiskt tempel. En bit sten lossnade och föll till marken medan de tittade på det. Kerubimen cirklade runt kullen och spanade hela tiden mot skogen.
Lupe tog upp en sten och kastade den till andra sidan kullen, för att avleda kerubimens uppmärksamhet. Sedan sprang de alla upp till templet. Där inne var det lika fallfärdigt som utanpå. På en stentron satt en mörk varelse, som på något sätt var bekant. Det var fagiaanden, men den hade nästan ingen kraft kvar.
”Hjälp mig” viskade anden.
”Hjälpa dig? Varför skulle vi det? Och hur då i så fall?” frågade Lupe.
”Jag dör här. Ta mig med till er värld. Jag hjälper er tillbaka. Ni kan få del av mina krafter.”
”Jaså? Och hur går det för den stackars människan som du tar din boning i?”
”Jag behöver inte… besätta en människa. Jag kan bo i… ett föremål.”
”Det låter som en fungerande lösning” sa Jessie och sträckte fram sin kniv mot fagiaanden. De andra hann inte protestera. Anden sträckte fram ena handen och lämnade över en nyckel, och började liksom sugas in i knivbladet.

”Bra. Lämna kniven här.” sa Walter.
”Nä, det är min kniv.” sa Jessie.
”Du vet ju hur hårt vi jobbade för att fördriva den där saken, och nu vill du ta med den tillbaka?” sa Lupe.
”Du kan få min kniv i stället!” sa Walter.
”Den där kniven ska inte tillbaka till vår värld” skrek Lupe.
Jessie svarade inte mer utan började röra sig tillbaka mot skogen och båten.
När de kom fram sa Walter:
”Jessie, du får bära Iris lite, jag är för trött.”
”Okej” sa Jessie.
Walter lämnade över Iris och brottade samtidigt ner Jessie på marken. Lupe försökte komma åt hans stövel där han förvarade kniven. Jessie hade dock lärt sig försvara sig under sin tid i fängelset, och ingen lyckades ta kniven ifrån honom.
Till sist fick de ge upp och gå ombord på båten igen, lämna nyckeln som betalning till färjkarlen och åka iväg.

Den här gången hamnade de på ett högt berg. Runt omkring sig kunde de se moln nedanför bergstoppen. Båten svävade en liten bit ovanför marken.
”Jaha, vart ska vi nu?” frågade Lupe och steg ner på marken.
”In dit” svarade färjkarlen och pekade på en grotta. Skuggorna i grottan var ovanligt kompakta.
De lastade av Iris och den magre mannen de fått med sig. Lupe och Walter gjorde ett försök att skrämma Jessie att lämna kniven ifrån sig, men det gick inte så bra.
Sedan började de röra sig mot grottan, men den magre mannen började förskräckt skaka på huvudet. De drog sig till minnes att han skrivit att han inte trodde färjkarlen hade samma uppfattning om var han hörde hemma. För säkerhets skull tog Walter en titt in i mörkret med sin särskilda syn.
Grottan var inte hemma. Det var ett djupare mörker än vad som egentligen finns. Några väsen befann sig där, som var mäktigare än vad som går att tänka, och de betraktade förmodligen rollfigurernas universum som en nymodighet.
”Det är inte hemma. Vi går inte in i grottan. Men jag tror att fagiaanden vill dit.” sa Walter. Det sista brydde sig inte Jessie om.
Grottan, båten och färjkarlen tonade bort, och rollfigurerna befann sig ensamma på bergstoppen omgivna av moln. De började fundera på om de skulle klättra ner, men det såg ut att vara en väldigt svår klättring.

När de var som mest villrådiga hörde Walter en bekant melodi långt bort. När han undersökte den med sitt särskilda sinne var den som en lång tråd som kom från långt i fjärran. Han försökte ta sig längs med tråden genom luften, och plötsligt befann de sig allihop i vardagsrummet i huset som tillhörde Selina, Walters exfru. I köket var radion på och spelade låten som Walter hört. Selina satt vid köksbordet med ansiktet i händerna. Walter rusade dit och omfamnade henne. Först blev hon förskräckt och arg över alla människorna, men när Walter inte släppte henne kramade hon tillbaka.
Efter en stund upptäckte rollfigurerna att de inte känt någon smärta i den andra världen, trots att de hade flera skador. Nu kom känseln tillbaka, och alla utom Amanda segnade ner på golvet. Amanda tog tillfället i akt och norpade Jessies kniv från hans stövel.

Rollfigurerna och den magre mannen lades in på sjukhus. Rollfigurerna hade varit borta i ungefär en vecka.
Amanda undersökte vad internet hade att säga om mynten hon hittat i huset. Deras ålder och goda skick skulle kunna inbringa rätt mycket pengar från en samlare.
Walter flyttade in hos Selina efter att han blivit utskriven från sjukhuset.
När den magre mannen hämtat sig nog för att kunna prata igen förklarade han att han hette Lorenzo och hade tillhört en magiorden som kallades Lux Fiat, och med förmågorna han lärt sig där hade han tagit sig till den andra världen. ”Keruben” var ingen ängel i traditionell bemärkelse, utan mer en väktare som ville se till att varje varelse höll sig till sin egen värld.
En hemlös (som också hette Lorenzo) sökte upp Lupe och bad henne ta över fader Michaels jobb som föreståndare på härbärget i staden.
Amanda låste in kniven i ett kassaskåp som hon också försökte försegla med olika skyddstecken.

En natt vaknade varje rollfigur med en konstig känsla i bröstet. När de gick för att se på det i spegeln upptäckte de märkliga linjer som bildade ett mönster eller ett tecken. Linjerna var inte markerade i som färg i huden, utan såg mer ut som något under huden som glödde.

Comments

Kvarvarande frågor:
– Vart tog Walters bil vägen? Blev den bara plundrad eller stulen?
– Vad är det för glödande tecken rollfigurerna fått i bröstet? Varför visade det sig inte förrän nu?
– Kommer Jessie lyckas ta tillbaka sin kniv och åter sprida otäcka sjukdomar över Summerton?

Spelmöte 12
SimonJ

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.